Da Vinci koden

en lång reflektion
(Uppgifterna i texten är uppdaterade per den 20 april 2005)

av Henrik Alberius OP

Kan man bli irriterad på en bok? Ja, det kan man. Och Da Vinci Koden är en sådan bok. Inte för att det är en dålig bok. Den är en bra thriller utan litterära ambitioner eller kvaliteter. Skickligt hoptråcklad och snabbläst. Som har just den blandning av mystik och spänning som lyckas fånga inte bara en stor publik utan en enorm läsekrets. Men så var det men. Irritationen alltså. Och den kommer av på vilket sätt boken har lanserats och tagits emot. Da Vinci Koden lanserades som en bok som innehåller nya banbrytande och häpnadsväckande avslöjanden mitt i det fria skapandet. Den blandningen är inte ärlig. För även om de allra flesta som läser boken tar den för vad den är – en thriller, visserligen med litet extra krydda i sin kritik av katolska kyrkan och kristendomen i allmänhet – så finns det de – och de är alldeles för många – som köper vad Dan Brown skriver. Som verkligen tror att han ger dem häpnadsväckande historiska avslöjanden. Och det är synd. Och det gör det svårt att bara vifta bort den med en axelryckning.

För att förklara ungefär vad Dan Brown gör och varför det inte är ärligt ska jag ge er ett exempel. Om jag skulle till att i dag skriva en generationsroman om en man som börjar nalka sig pensionsåldern och som upptäcker att hans pension kommer att bli så låg att han knappt kommer att kunna leva på den. För att få ekonomin att gå ihop under pensionen måste han dessutom omedelbart flytta från sin lägenhet i centrum och bege sig ut till förorten så att han redan nu kan börja att spara pengar. Han har bott i sin innerstadslägenheten i tjugotre år och trivs utmärkt. Därför retar det honom alldeles förfärligt. Så han börjar i romanen att forska i hur det kunde bli så här. Och han upptäcker att socialdemokraterna i ATP-systemet som infördes 1960 byggde in en liten ventil som går direkt till partikassan. Ur denna pott som under åren bildats på ett hemligt bankkonto fördelas pengar till sossar efter deras trohet mot partilinjen. Det förklarar i romanen inte bara att pensionssystemet håller på att kollapsa, utan också varför höga socialdemokratiska partifunktionärer har råd att köpa herrgårdar i Södermanland och så vidare. För att inte tala om alla lägenheter som de har kommit över och haft råd att köpa i innerstaden och det retar förstås den här mannen allra mest.

En sådan roman är faktiskt helt okej att skriva så länge jag håller mig till att skriva skönlitteratur. För där har en författare rätt att säga precis vad som helst, för läsarna vet att det är ett påhittat litterärt verk. Men hävdar jag samtidigt att jag bygger min bok på faktiska bevis lämnar jag skönlitteraturens område och min bok blir ett påstående om något som händer på riktigt i dag. Ett påstående som är subversivt – det vill säga som undergräver sanningen – genom att det presenterar en alternativ sanning. Det är precis det som Dan Brown gör. Problemet med hans sanning är att den är väldigt bräckligt underbyggd – trots att han och förlaget hävdar motsatsen.

För som det är har Dan Brown hämtat det skelett som han hänger upp sin historia på från en bok som kom ut 1982. Den heter The Holy Blood and the Holy Grail och skrevs av Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln. Därför har dessa författare nu stämt Dan Brown för plagiat. Vilket kan synas litet märkligt, för de har själva plagierat och vidareutvecklat ett historiskt falsarium fritt uppdiktat av en fransman som hette Pierre Plantard. Till honom ska vi återvända för hans historia är faktiskt ännu bättre än Da Vinci Koden och därför att det är tack vare honom som Dan Brown kan skriva att Jesus var gift med Maria Magdalena och att Kyrkan har ljugit för mänskligheten genom två tusen år genom att undanhålla Jesu verkliga budskap som är att vi ska vörda det gudomligt kvinnliga.

Men innan vi lär känna Pierre Plantard och sen tittar på några av de värsta grodorna i den bok som Dan Brown säger är grundligt framforskad ska vi först fundera litet över fenomenet Da Vinci Koden. För den är ett fenomen och boken har för länge sedan vuxit ur sina egna kläder. För det första är den en rungande och sällan skådad succé som hittills har sålts i cirka 25 miljoner exemplar världen över, och bara i Sverige är den nått 200.000 sålda exemplar – och då finns den här ännu inte i pocket här. Den är översatt till 44 språk och har i dag gjort Dan Brown till miljardär säkert två gånger om. För sedan den publicerats i USA i mars år 2003 har den legat på New York Times Book Reviews bästsäljarlista för inbundna böcker i 103 veckor – 51 av dessa veckor som nummer ett och den har aldrig legat sämre än femma. Men mer än så, för den har naturligtvis dragit upp försäljningen också för hans andra tidigare utgivna böcker som dessförinnan gått ganska obemärkta förbi läsekretsen. Nu säljer de i miljontals exemplar och gör att Dan Brown skrattar ännu mera på väg till banken.

Framgång föder framgång och det gäller inte bara Dan Brown. Da Vinci kodens succé har dragit upp försäljningen för en lång rad verk om Maria Magdalena och den heliga graal (för intresserade har jag en lista här). Och även för alla andra böcker som bygger på samma tema: konspiration, avslöjandet av en länge dold sanning, hemliga koder och så vidare. De säljer nu som smör i solen – åtminstone i USA.

Därtill har kontroversen kring hans sanningsanspråk förorsakat att minst tio ”motböcker” har publicerats i USA och säljer förvånansvärt bra. De har till och med fått ett eget namn – ”DVC-böcker”. Några av dem har nu också översatts till svenska. Dessutom pågår just nu en intensiv jakt bland förlagen på fler böcker inom genren som vi kan kalla gamla manuskript och hemliga koder. Vi kan förvänta oss ett antal på bokdiskarna inom kommande år.

Varför slår då Da Vinci Koden och andra liknande böcker så i dag? Marie Peterson på DN skriver att boken helt enkelt kom vid rätt tidpunkt och att Dan Brown lyckats pricka rätt liksom andra författare som har slagit därför att de lyckades pricka in tiden rätt - man kan jämföra med Kerouacs On the Road som släppte loss beatnik-vågen i USA som i sin tur banade vägen för hippie-kulturen och så vidare. Det verkar vara en riktig slutsats, eftersom Dan Browns tidigare böcker inte alls har rönt tillnärmelsevis samma framgång. Förrän nu.

Boken appellerar också till den osäkerhet kring katolska kyrkans trovärdighet som – med rätta – brett ut sig i USA efter de upprepade skandalerna där. Här i Sverige ger den väl snarare människor instrument att äntligen kunna ta ett definitivt avstånd från den katolska kyrkan. Äntligen finns ju en förklaring till varför hon är emot kondomer och aborter – hon är ju emot det kvinnliga enligt Dan Brown. Och inte bara katolska kyrkan, för boken ger människor som fostrats i en kristen miljö men som inte utövat sin inlärda kristendom – min generation, alltså – en frihet att äntligen kunna vända hela den institutionella kristenheten ryggen. För en längtan efter Gud, efter något som är större än vi själva, finns kvar i oss alla och en längtan efter det som är sant. Da Vinci Koden öppnar för att vi ska kunna söka ett svar på den längtan någon annanstans, där krav utifrån inte finns på oss.

Det är som Umberto Eco säger i en intervju i franska Le Point i februari i år: Jag tänker ofta på den engelske författarens G K Chestertons fras: Sedan människor inte längre tror på Gud, betyder inte det att de inte tror på något, utan att de tror på allt.
Det betyder att mitt i de stora ideologiernas kris är människors reaktion inte en hård ateism, utan tvärtom en fascination för alla slags mysterier, kabbala, tempelriddare, kyrkor som lever i schism med de stora. Ockultismen och esoterismen och alla deras avläggare invaderar bokhandlarna sedan många år.

Det är det som vi till vardags kallar New Age och Da Vinci Koden är absolut en del av den New Age som nu blivit socialt accepterad och som letat sig in allra längst in i vår kultur. Nu befrias Jesus av Da Vinci Koden från institutionen Kyrkan, för Jesus har alltid som person varit intressant. Och boken lär att han egentligen var en mycket sympatisk man som inte alls ville grunda en kult av sig själv, utan ville uppmuntra till tillbedjan av det heliga kvinnliga. Kan man bli mer politiskt korrekt?

Detta som vi kallar New Age är en längtan efter något som är större än jag men som är kontrollerbart. Det använder sig Dan Brown av, liksom av vår misstänksamhet mot dem på toppen och vår känsla av att vi är snuvad på något viktigt. På detta bygger bokens framgång med dess konspirationsteori och chiffer och koder som öppnar en möjlig väg för mig att på egen hand och med rätt mängd tankeverksamhet komma fram till den dolda sanningen och så äntligen befria mig själv. Parar vi då det med den skickliga marknadsföring som trummat in den revolutionerande efterforskningen som boken bygger på så är vi bokens framgång på spåren. Och så själva framgången i sig som till slut blir sin egen motor.

Nu ska vi på allvar börja ta oss an själva boken. Och när vi gör det måste vi börja med att konstatera det största problemet med den – och det är den första sidan i boken där Dan Brown skriver: Fakta. Prieuré de Sion – en hemlig europeiska organisation grundad år 1099 – finns på riktigt. Och så vidare fram till: Alla beskrivningar av konstverk, arkitektoniska verk, dokument och hemliga ritualer i romanen överensstämmer med verkligheten.

Hade han inte gjort det anspråket hade vi inte varit här i kväll. Det är anspråket på sanningsenlighet som gör boken inte bara kontroversiell utan också direkt lögnaktig. För även om Dan Brown på sin hemsida efter jul, alltså två år efter bokens publicering, ändrade texten om Da Vinci koden från: I min bok avslöjar jag en sanning som viskats i århundraden; jag har inte hittat på den. till Tankarna (idéerna) i den här romanen har cirkulerat i århundraden; de är inte mina egna. så är det svårt att tro att han inte är ute efter något. Hade han sagt, att boken är en roman; låt mig vara i fred så hade kontroverserna kring boken aldrig uppstått. Men nu säger han inte det, utan med de friheter som Dan Brown tar sig med historiska fakta suddar han ut gränserna mellan fakta och fiktion.

Själv sade Dan Brown till tidningen The Philadelphia Inquirer när bokens publicerades, att När du har läst boken, har du lärt dig ett ton. Jag var tvungen att göra enormt mycket efterforskning innan jag skrev. Och han lade till att boken är noggrant researchad och mycket vederhäftig. Vem är då Dan Brown? Att få fram uppgifter är inte direkt svårt men inte helt lätt heller, eftersom han sedan Da Vinci kodens publicering alltså inte längre ger intervjuer eller gör offentliga framträdanden. Jag gick in på hans hemsida och där hittade jag följande:

Han är son till en mattelärare och en professionell musiker. Han läste till lärare i engelska och verkade som det fram till dess att hans första bok Digital Fortress kom ut 1996. Det var hans stora intresse av hemliga koder och hemliga regeringsorgan som fick honom att börja skriva och denna första bok tar upp problematiken mellan individens rätt till sin privata sfär och nationell säkerhet. Hans andra bok Deception Point är en techno-thriller som handlar om politisk moral, nationell säkerhet och hemligstämplad teknologi.

År 2000 kommer så boken Angels and Demons – som precis har kommit ut översatt till svenska – där Harvardprofessorn Robert Langdon gör entré och som är en slags inledning till Da Vinci koden. Nu arbetar Dan Brown med en tredje bok med Robert Langdon som enligt New York Times Book Review kommer att heta The Solomon Key och handla om en frimurarloge och vara förlagd till Washington DC. För enligt Dan Brown finns det många hemliga koder i den gamla arkitekturen i Washington… När den här nya boken kommer är osäkert. Först var det sagt i sommar, sedan i höst, men nu säger förlaget Doubleday att de inte väntar sig ett manuskript förrän till nästa år. Trycket ökar för varje dag på Brown efter dundersuccén med Da Vinci Koden, men också därför att kritiken mot hans påståenden inte avtar.

Innan vi går in på grundplåten för såväl Da Vinci Koden som för den bok som tydligt ligger till grund för den – Holy Blood, Holy Grail – uppgiften om förekomsten av det hemliga sällskapet Prieuré de Sion som skyddar sanningen om den heliga graal till eftervärlden -– ska vi med ett par ord reda ut vad den heliga graal är för något. För det är ju om den som Da Vinci koden handlar. Den heliga graal har funnits länge i gränslandet mellan möjlighet och ren fantasi, men den är inget kyrkligt begrepp. Det dyker upp cirka 1180 i en dikt av den franske författaren Chrétien de Troyes där den är del av en mystisk ceremoni. de Troyes avslutade aldrig dikten, inte heller gav han någon beskrivning av vad graalen var för något. Detta kom i stället att göras av senare författare. Begreppet den heliga graal kom snabbt att inlemmas i den romantiska litteraturen om kung Arturs hov där den identifierades som den bägare som Jesus använde vid den nattvardens instiftande strax före hans död och uppståndelse. Men snart kom den att anta andra identiteter, som ett fat eller en sten. För frimurarna är den kalk i vilken Josef av Arimatea samlade Kristi blod i på Golgata. Men att därifrån ta sig till att den heliga graal är en kunglig blodslinje är väl långsökt. Men det är just där vi hamnar i Baigent, Leigh och Lincolns Holy Blood, Holy Grail som kom ut 1982. Deras fantastiska tes att Prieuré de Sion finns och att den vaktar den heliga och kungliga blodslinjen från Jesus och Maria Magdalena fram till våra dagar bygger på falska dokument som en fransk tronpretendent – utan något som helst kungligt blod – tillverkade och 1963 deponerade i Bibliothèque nationale i Paris. Och det är på denna tes i Holy Blood, Holy Grail som Dan Brown återanvänder i Da Vinci Koden – den heliga graal som vaktas av Prieuré de Sion är en metafor för Jesu släktlinje. Och i slutet av boken får vi veta att bokens andra huvudperson – Sophie Neveu – är dagens heliga graal.

Nu ska vi så titta på grundplåten för Da Vinci Koden som är att det hemliga sällskapet Prieuré de Sion har som mission att bevara sanningen om den heliga graal till
eftervärlden. Den kommer att förklara mycket av den kontrovers som uppstått kring Da Vinci koden. Helt enkelt därför att Prieuré de Sion är en bluff. Jag ska försöka att göra dess i boken mycket långa historia – det ska ha grundats år 1099 – lika kort som den i verkligheten är – nämligen att det hittades 1956. Men samtidigt är bluffens historia i sig så fascinerande att det inte går att korta ner den hur mycket som helst.

Det är så dags för er att få träffa monsieur Pierre Plantard. Ni hittar historien om honom hur lätt som helst på nätet. Jag har gjort en sammanställning av ett antal källor. Och det här är bilden som träder fram av Pierre Plantard. Han föddes 1920 i Paris och växte upp under enkla förhållanden, men med en stor dröm: att han var av kunglig börd. Redan som ung dras han med i kretsar som förenade rojalism med antisemitism och esoteriska spekulationer. Under kriget beundrade han marskalk Pétain, som var vän med Hitler, och han gav ut den antisemitiska tidskriften Vaincre.

Dömd till kortare fängelsestraff 1945 och 1953 för förfalskning och förskingring fortsatte han att drömma om en kunglig härkomst medan han levde tillbakadraget. Men i juni 1956 bildar han organisationen Prieuré de Sion med ett några vänner och registrerar den i staden Annemasse i Haute-Savoie. Namnet Sion har då inget med Jerusalem att göra, utan med orten Mont-Sion strax utanför Genève som han då bodde i närheten av. Organisationen bildas för att försvara rättigheterna för dem som bor i kommunala bostäder (HLM på franska) och av mysterier finns det inte ett spår av här. Men den faller snart i träda.

Ungefär samtidigt träffar Plantard på en viss Noël Corbu som 1946 ärvt ett hus med tillhörande torn i staden Rennes-le-Château i södra Frankrike efter prästen Bérenger Saunière – ja, ni känner igen namnet på museichefen som mördas i Louvren alldeles i början av Da Vinci Koden. I huset hade han öppnat en restaurang som hette Hotel de la Tour. För att locka folk till restaurangen skapade Corbu en mystik kring huset och tornet genom att mynta en otrolig historia om prästen Saunière. För prästen Saunière hade funnits på riktigt och verkligen verkat i staden kring sekelskiftet 1900. Prästen var lika fattig som församlingen var fattig, och för att få in mer pengar började han att läsa mässor på löpande band mot betalning. Allt sådant är strikt förbjudet i katolska kyrkan, och mycket riktigt kallades Saunière in till biskopen. Då han inte kunde förklara vad det var han höll på med suspenderade biskopen honom och förbjöd honom att verka som präst. Saunière åkte tillbaka till Rennes-le-Château och fortsatte att leva i det hus och det torn som han byggt för pengarna han samlat in från hela Frankrike. När han dog – utfattig enligt sin hushållerska – fick hon ärva huset, och när hon dog gick det vidare till just Noël Corbu.

Den historia som nu Corbu hittade på och som han berättade för Pierre Plantard var det i stället så att prästen Saunière vid en renovering i kyrkan 1891 hittat gamla pergament i en ihålig gammal pelare. Med hjälp av pergamenten skulle prästen ha letat sig fram till en skatt som gjorde att han kunde såväl renovera kyrkan som bygga sig ett hus och tornet bredvid.

Plantard fann legenden oerhört intressant och användbar, så han beslutade sig att skriva en bok om det hela tillsammans med sin vän Philippe de Chérisey. I boken får pergamenten som prästen Saunière hittar bli bevis för Pierre Plantard är ättling i rakt nedstigande led till den merovingiska kungen Dagobert II som mördades år 679. Där finns också uppgifter om att Prieuré de Sion grundades av Godefroy de Bouillon i Jerusalem år 1099, liksom en lista på Prieuré de Sions stormästare från 1100-talet och framåt. Listan inkluderar Leonardo da Vinci, Isaac Newton, Victor Hugo, Claude Debussy och Jean Cocteau. Dokumenten säger också att det är Prieuré de Sion som har nyckeln till abbé Saunières skatt. Eftersom Plantard inte lyckas få boken publicerad, tar han till det näst bästa han kan komma på och han deponerar så manuskriptet och ett antal av de Chérisey tillverkade pergamentblad i Bibliothèque nationale i Paris 1965.

Snart finner Pierre Plantard dock en författare (Gérard de Sède) som han förmår skriva om boken och få den publicerad. Och 1967 kommer boken L’Or de Rennes ut. Boken ”avslöjar” för fransmännen banden mellan Dagobert II och Pierre Plantard som hans ättling och banden mellan prästen Saunières skatt och Pierre Plantard som stormästare av Prieuré de Sion genom att reproducera pergament som ska ha hittats av Saunière och som är hans skatt. År 1971 uppstår en dispyt mellan männen om hur royaltyinkomsterna från boken ska fördelas, vilket gör att Plantard och hans kompanjon de Chérisey går ut offentligt och erkänner att pergamenten är förfalskningar. Men de vidhåller att de finns i verkligheten, gömda någonstans.

Därefter tynar affären under ett par år. Samtidigt får historien dock uppmärksamhet i Storbritannien där Henry Lincoln – som tillsammans med Baigent och Leigh kommer att ge ut Holy Blood, Holy Grail – kommer i kontakt med den via en bok av Gérard de Sède. Han blir intresserad och får kontakt med Plantard. Den kontakten leder till att boken Holy Blood, Holy Grail skrivs och publiceras 1982. Boken blir en bästsäljare i den anglosaxiska världen och återger historien som finns i de hemliga franska dokumenten om Prieuré de Sion. Men den går vidare och säger att Jesus hade ett barn med Maria Magdalena. Som historisk källa till detta påstående anges ett gnostiskt evangelium – Philippos evangelium från 300-talet efter Kristus – och de hemliga franska dokumenten. Enligt de tre författarna flyr Maria Magdalena Palestina efter korsfästelsen till Provence i Frankrike och där föds hennes och Jesu dotter Sara. Hennes ättlingar gifter så småningom in sig i de germanska frankernas folk och så uppstår merovingernas ätt som tar Frankrikes tron i besittning under cirka 200 år. Och Pierre Plantard är denna ätts sentida direkta arvinge.

Men det blev för mycket för Plantard som aldrig erkände eller åberopade en gudomlig härkomst, utan han nöjde sig med att vara kungaättling till Dagobert II. Och när Pierre Plantards besynnerliga förflutna avslöjas i två böcker som kommer ut i Frankrike 1983-84, valde Plantard att lämna Prieuré de Sion den 10 juli 1984. Han bryter kontakten med Henry Lincoln 1986, men han dyker upp igen 1989 med nya dokument som bevisar att de andra dokumenten som finns deponerade i Bibliothèque nationale är falska. De nya dokumenten han nu visar upp säger att Prieuré de Sion grundades i Rennes-le-Château år 1681 och alltså inte i Jerusalem 1099. Han har också etablerat en ny lista över organisationens stormästare, men den skulle göra att han hamnade i olycka. För listan inkluderade en gammal vän till François Mitterand – Roger-Patrice Pelat – som dött under oklara omständigheter under en finansskandal. Undersökningsdomaren i fallet verkställer bland annat en husundersökning av Plantards våning 1993 där man bland annat hittar dokument som ”bevisar” att Plantard är den verklige kungen av Frankrike. Det blev ett steg för långt och i ett förhör hos polisen erkänner Pierre Plantard att alltihop är – humbug. Därefter, till hans död år 2000, är det tyst från Plantards sida.

Nu har det här tagit en stund, men jag tycker det är bra att avkoda själva grunden för de fantastiska och revolutionerande sanningarna som paret Brown har kommit fram till i sina efterforskningar före bokens skrivning. Och för att avrunda ska vi ta några av de allra värsta grodorna i boken. De som presenteras som historiska fakta och som – om de skulle vara sanna – omkullkastar de flesta av kristendomens centrala dogmer.

Vi börjar med: Jesus var gift med Maria Magdalena – eller åtminstone hade de ett barn ihop. Bakom påståendet ligger de tre engelsmännen Baigent, Leigh och Lincoln och deras bräckliga bevis i form av Pierre Plantards påhittade dokument. De säger också att det omöjligt för en judisk man på Jesu tid att inte vara gift. Ovanligt var det, men inte ogörligt. Vi vet att en grupp inom den judiska sekten esséerna levde ett slags ”munkliv” på Jesu tid. De bodde tillsammans i vad som skulle kunna kallas kloster och studerade och skrev ner sina skrifter för omvärlden. De var alltså ogifta, men stod i hög aktning i det judiska samhället vid den tiden. Och som det är pekar de historiska källor som finns – främst evangelierna – på att Jesus inte var gift. Mannen var unik och framställs som sådan. Och det faktum att det inte nämns – som till exempel att Petrus var gift – bör snarare ses som ett bevis för att Jesus inte var gift.

Nästa påstående i Da Vinci Koden: Kyrkan har alltid nedvärderat Maria Magdalenas roll – det är sant att vi vet tämligen litet om Maria Magdalena. Vad vi vet är att hon kom från staden Magdala som är granne med Kafarnaum i Galiléen. I Lukas åttonde kapitel befrias hon av Jesus från sju demoner och blir därefter en av de första följeslagarna till Jesus. Och hon blir dessutom en av de allra viktigaste – det är hon som är det första vittnet till Jesu uppståndelse.
Under historiens gång har fromma predikanter blandat samman tre olika Marior till en, Maria Magdalena. Den förste var påven Gregorius den Store i en predikan år 591. De tre kvinnorna är Maria Magdalena själv, den prostituerade kvinnan som förlåts av Jesus och uppmanas att bryta med sitt förflutna och kvinnan som vid ett tillfälle med den dyrbara nardusoljan som smörjer Jesu fötter innan hans död och uppståndelse (liksom Maria i Betania senare gör strax före Jesu död och uppståndelse). Att Gregorius gör det är snarare ett retoriskt knep och ett exegetiskt misstag.
Att säga att Kyrkan har förträngt henne i sin undervisning är bara inte sant. För hon är det första vittnet i Bibeln till uppståndelsen och det är hon som bringar den glada nyheten till apostlarna. Hon är inte bara ett av de första helgonen i Kyrkan. Hon har dessutom alltid kallats Apostlarnas apostel och därför är hon en av min egen Ordens skyddspatroner.

Dan Brown påstår vidare: Det var kejsar Konstantin som bestämde att Jesus skulle ses som en gudomlig person – liksom att Jesu första efterföljare, ja efterföljarna under de första tre århundradena i stället såg honom som en dödlig profet och värjde sig för gudomlighetsaspekten. Han säger att det i stället var kejsar Konstantin som av politiska skäl tvingade kyrkomötet i Nicea år 325 att anta dogmen mot sin vilja. Återigen är Brown ute och cyklar. Redan i evangelierna ses Jesus som gudomlig. Johannesevangeliet inleds med orden: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och så vidare. Den slutliga redigeringen av texten till Johannesevangeliet brukar förläggas till 90-talet efter Kristus. I Romarbrevet, som dateras till cirka 57 efter Kristus, skriver Paulus i nionde kapitlets femte vers: de har fäderna (alltså judarna), och från dem kommer Jesus som människa, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet.

Vidare påstås det i Da Vinci Koden: Den tidiga kristenheten valde bort ett stort antal evangelier som betonar Jesu mänskliga sida och hävdar att han inte är gudomlig – de alternativa evangelier som nämns i boken är i huvudsak gnostiska evangelier. Gnostikerna var en utbrytargrupp ur den tidiga kyrkan som polemiserade mot kristendomen och vars evangelier skrevs betydligt senare än de fyra i Bibeln. Enligt gnostikerna sker frälsningen genom en högre insikt – sophia – som de har tillgång till. Det är slags mysterievisdom. Om Jesus var människa eller inte spelar ingen roll för dem. För dem är han ett himmelskt andeväsen som iklätt sig en skenkropp.
Förvisso hittades 48 gnostiska skrifter därav ett par evangelier i Nag Hammadi nära Luxor i Egypten 1945/46. Men de nämner inget om den heliga graal och för övrigt väldigt litet om Jesus som människa. För det var ju för gnostikerna oväsentligt.
Att Brown i sammanhanget drar in Döda havsrullarna är olyckligt för hans egen del. Rullarna tillhör den judiska sekten esséerna och har inget med kristendomen att göra. De skrevs dessutom före Jesu födelse. I rullarna finns manuskript med böcker från Gamla Testamentet, det Första Testamentet, och deras egna skrifter om den stora eskatologiska slutkampen mellan ljusets barn och mörkrets makter.

I boken hävdas också: Den katolska sekten Opus Dei är drivande för att förstöra historiska bevis för bokens ”avslöjade sanningar” – rörelsen – för det är ingen sekt – kan inte anklagas för så mycket mer än att den är en öppen organisation som vill inspirera katoliker att leva fromt och gudfruktigt. Att den i grunden är en konservativ rörelse är inget mer än man kan bara konstatera. Att Silas i Da Vinci koden är en Opus Dei munk är en omöjlig dundertabbe, eftersom Opus Dei inte har några munkar. Det är en lekmannarörelse.

Till sist: Leonardo da Vinci var stormästare i Prieuré de Sion och målade in hemliga budskap i sina målningar – eftersom Prieuré de Sion inte fanns förrän cirka 500 år efter hans död är det litet svårt att se att han målat in brödraskapets hemliga nycklar i sina målningar. Påståendet att det är Maria Magdalena och inte lärjungen Johannes som sitter på Jesu högra sida i Nattvarden får stå för Dan Brown. Konstexperter ifrågasätter inte att det är Johannes om än med slätrakade och kvinnliga drag. Han beskrivs ju i evangelierna som ”ung”. Att Mona Lisa egentligen inte är en kvinna utan en hyllning till helheten man/kvinna får också stå för Brown. Att Mona Lisa var en historisk person verkar inte ifrågasatt i konstvärlden. Hon är identifierad som Lisa Gherardini del Giocondo som var gift med handelsmannen Francesco del Giocondo och det är därför hon nere på kontinenten oftast kallas La Giaconda snarare än Mona Lisa.

Det finns fler exempel av grova faktafel i Dan Browns Da Vinci Koden. Och den som ger sig ut för att vara, och som säljer på att vara, en bok som är grundligt framforskad. I stället ligger hemligheten bakom bokens succé snarare i att den effektivt lyckas blanda och lagom dosera teser som kommer från en historieskrivning som vill undergräva kristendomen (legenderna om Jesus och Maria Magdalena, graalen, tempelriddarna), teser om historiskt kända personers påstått hemliga aktiviteter (kejsar Konstantin, Leonardo da Vinci, Jean Cocteau), en återanvändning av en diabolisk mytologisering av Opus Dei, och så vidare. I mötet mellan polisromanens intrig, det förförande i komplotten och mysteriets attraktion är det som bokens framgång grundas. Visst skulle det vara skönt om man åtminstone kunde säga att den ju ändå har fört upp kyrka och tro till att diskuteras av var man och kvinna. Men Dan Brown vet säkert precis vad han gör när han blandar antaganden och det historiskt säkra. Det han skriver i sin bok är saker som har 50 procents chans att vara sanna och 50 procents chans att vara falska och han lämnar till en i det här fallet okunnig läsekrets att fälla avgörandet. Och det har jag svårt att se som något oskyldigt. Da Vinci koden som den nu en gång möter oss är antikatolsk alternativt antikristen/kyrklig, men inte bara på grund av Dan Browns anspråk på autenticitet. För till syvende och sist verkar hans post-modernistiska tro vara, att det är okej att acceptera vad som helst så länge det är jag själv som bestämt att det är sant och att det ska vara så. Eller som han säger på sin hemsida: Jag är lärjunge till många religioner.

Inget av allt det här är dock ett skäl till att ni inte ska läsa Dan Brown i fortsättningen. För farliga är inte hans böcker, bara ovederhäftiga.