Karikatyrer, hädelser och kulturernas krig

 br Jean Druel

dominikan bosatt i Kairo och doktorand i arabiska språk ger sin bild av affären med Muhammed-karikatyrerna.   Artikeln publicerades den 4 mars 2007 på de franska brödernas hemsida.  Översättning: br Björn E

I ett förment « kulturernas krig » har två läger ofta ägnat sig åt ett spel: att hålla upp speglar som visar upp bilden precis som man själv vill ha den, av sig själva  och av de andra. Man har alltså på ena sidan européerna som tittar på sig i den islamska spegeln, och självsäkert finner att man ser mycket bra ut, fria i förhållande till auktoriteter och till all religiös överhöghet. De ser sig som en elitnation, styrda av välutbildade grupper som lagt all medeltida syn på religionen bakom sig. I en och samma spegel vill de se negationen i de intoleranta muslimerna som inte har något begrepp om tillvarons relativitet, och som vill påtvinga hela världen sina anti-hädelselagar, brutala muslimer som inte har distans till något alls. Muslimer som faktiskt förtjänar de diktaturer som styr dem.

Också muslimerna ser på sig genom denna spegel. Samma spegel, samma parabolantenner. De ser samma bilder. Och i denna spegel finner också de att de själva ser mycket bra ut ! De smickrar sig med att ha en religion och respekt för sin profet. De glädjer sig över sin kamplust som inte avtagit sedan islams första dagar. De är stolta över att visa att de inte är rädda för något eller någon och särskilt inte de rika och utvecklade länderna. Och samtidigt ser de depraverade européer, hedonister, som inte visar respekt för några som helst värden. Européer som låter sig styras av det som är politiskt korrekt och i tiden. Européer som dragit sina egna religioner ner i dyn.

 Där har vi alltså karikatyren ! Vilka européer är det man talar om ? Och vilka muslimer ? Var finns de, dessa två hermetiskt avskilda läger, om inte på var sin sida om spegeln ?

 Bakom detta spegelfäkteri finns det ändå en verklig olust. En olust som går längre än ett enkelt kulturernas krig och olika identiteter. Det finns, ser jag, känslan hos muslimerna att alla medel är tillåtna för att förödmjuka islam och förpassa den till avdelningen för bisarra arkaismer: publicera karikatyrer, lagstifta mot slöjan, vägran att anställa personer med arabiskt ursprung, erbjuda alkohol tio gånger under en och samma kväll.... »men, smaka då på den här korven ! » På något sätt, det som är utröttande, är att ha intrycket att man alltid och överallt måste rättfärdiga att man är muslim.

Tidningarna som publicerade karikatyrerna säger att de har rätt att göra det, i alla slags rättigheters namn. Men det får mig att tänka på den sure föräldern som aldrig kunnat smälta sonens förhållande, och som fortsätter, tio år senare att kalla flickan för « mademoiselle » ( i Frankrike artigt tilltal till flickor man inte är närmare bekant med. ö. a.). Han är väl i sin rätt, eller hur ? Det är märkligt. Om islam är ett pièce rapporté i Frankrike – något man fått med sig hem till sig – är detta då det sista ordet ? Handlar det bara om rättigheter ? Vilken lag kan tvinga en familj att lämna utrymme för sonens flickvän ?

Förresten, det är lika komplicerar att vara muslim i Europa som att vara kristen i arabvärlden. Det är den dagliga småmobbningen som får oss att känna att vi inte är hemma hos oss själva. Små bitande ord, utsagda ofta utan en tanke, en okunnighet om allt det som gör den andre annorlunda. Just annorlunda. Lyckligtvis annorlunda ! Äntligen annorlunda !